Anledningen till min utbildning....
Beslutet att jag skulle utbilda mig till terapeut var inget förhastat beslut - men samtidigt var det ingen självklarhet.
Jag har själv gått till psykologer, psykiatiker, kuratorer, samtalsterapeuter och andra ställen som ska kunna hjälpa en att må bra. Men tyvärr har ingen lyckats, ingen har fått mig att må bra, ingen har trott på mig, eller förstått mig - iaf inte så jag har upplevt det så. Det enda de velat var att fylla mig med antidepresiva tabletter, inte samtala på djupet, inte ta reda på andledning eller lösa problemen.
MENAR INTE ATT ALLA ÄR SÅ HÄR!!!
Men tyvärr har jag haft otur - har inte heller haft någon psykisk sjukdom - utan bara tappat fotfästet periodvis, fått tuffa jobbiga besked som jag behövt hjälp att berarbeta - vilket gör en stor skillnad.
Finns många tillfällen då tabletter är ett måste. Finns även många gånger man behöver prata med någon som kan ställa en diagnos, ha djupare kunskap om sjukdomar och hjälpa på annorlunda sätt. Det finns tillfällen då det inte bara hjälper med samtal. Samtal hjälper när man ska berarbeta tidigare händelser, tillfälligt dåligt mående eller behöver förändra sitt tankesätt för att förstå att man har rätt till att må bra, rätt till att vara lycklig och har rätt till att existera.
Där var till och med en kurator som sa till mig att hon förstod inte att jag orkade med att leva...
Hmm... jag går till någon för jag mår dåligt och faktiskt hade tankar på att jag inte ville leva längre - så hör man en sådan kommentar... Inte något som hjälpte faktiskt...
Det var inte den kommentaren som fick mig att eliminera tankarna på avsluta mitt liv - det var mina barn. Jag ville finnas där för dem, jag ville att de skulle få en mamma som mådde bra och var lycklig.
Men den kommentaren gjorde att jag tappade tron på allt och alla som hade med någon typ av samtalsterapeut att göra, samt att de alltid ville proppa i mig massa tabletter utan att ta reda på anledningen till mitt dåliga måendet.
Men efter att ha pratat med massa människor, känt efter inom mig och insett att där är många fler som känner och upplever att de mår inte så dåligt att de behöver vända sig till en psykolog, inte så dåligt att de behöver hjälp med tabletter, inte har någon psykisk sjukdom - utan bara tappat fotfästet, vill berarbeta tidigare händelser som fortfarande påverkar deras liv, inte vill ja tidsbegränsning (många ställen inom vården har max tillfällen) utan bara hitta vägen till ett liv alla människor har rätt till som innefattar att må bra trots sin situation, vara lycklig och känna livsglädje.
Då beslutade jag mig för at jag ska utbilda mig till samtalsterapeut. Jag har redan hjälpt många människor genom mitt liv genom att "bara" lyssna och ställa "rätt" frågor. Försökt att få dem att se saker och ting ur andra perspektiv. Detta är något jag trivs med att göra, det är något jag brinner för. Inget kan ge mig en sådan glädje som att få en annan människa att må bra och vara stolta över sig själva. Dessvärre kan man inte överleva på denna glädje - därför valde jag att utbilda mig så jag kan jobba med det - förhoppningsvis finns där personer som är intresserade av att komma till mig och ge mig chansen till hjälpa dem.
Så nu återstår bara en tids utbildning till och modet att våga starta eget!
Jag önskar er alla massa Ljus och Kärlek // Dobelieve / Katty