Uppvuxen m ett sjätte sinne
Detta med att växa upp med ett sjätte sinne är inte det lättaste alltid. Framför allt inte om där inte är någon annan i familjen som har det, vågar tala om det eller tror på det.
Man ser och "vet" saker som ingen annan ser eller har berättat för en - då bilr man anklagad för att hitta på och ljuga, att det sen stämmer är bara lyckoträff. Man har ofta låtsas kompisar som är "riktiga" för en för de kommer från andevärlden - men bara de som har gåvan el förbannelsen kan se dem.
Växer man upp i ett hem där man är ensam om dessa upplevelser och förmågor som medialiteten medför så är det en förbannelse. Man blir hela tiden idiotförklarad, får höra att man bara göra sig märkvärdig, omgivningen tappar trovärdigheten för en, anklagad för ha livlig fantasi, lögnare och massa andra tråkigheter.
Man lär sig i ganska tidigt stadie att inte berätta detta för någon - att hålla det hemligt och bara ha känslan inom sig om att man är annorlunda. Dessvärre har det ofta gått så långt att ens självkänsla är så nedtryckt att man inte tror eller litar på allt man känner och ser. Den intution som alla har litar man inte heller på. Man tycker ofta inte om sig själv heller - känner sig misslyckad och ensam. Denna känsla är inte kul eller trevlig, den är outhärdig.
Det var först när min morfar gifte om sig som där var någon som informerade mina föräldrar att jag hade en gudomlig gåva som jag skulle vårda ömt - jag kan komma långt om jag lär mig utforska den och får folk runt om mig som tror på mig. Men de närmaste tvivlade kraftigt ändå... Ändå så har min mamma gått och blivit spådd flera gånger i sitt liv, där mycket har stämt in - dock inte tidsramen... men även hon tvivlade på att jag hade rätt eller så...
Där fanns ändå tillfällen då jag inte kunde vara tyst då jag var tvungen att säga det jag kände eller fick till mig. Men då hade jag blivit lite äldre... Vi var i Spanien på semester - då informerade jag mina föräldrar att min morfar hade somnat in en timme innan jag sa det... men de vägrade tro mig som vanligt. Men när vi kom hem så hade morfar lämnat detta jordeliv och mamma var då tvungen att kolla upp exakt tidpunkt - där blev hon lite rädd att jag hade haft rätt. Att morfar var sjuk och "alla" önskade att han skulle få somna in var inte något konstigt - han var fruktansvärt elak i sjukdomstillståndet han befann sig i så det hade lugnt ner mycket inom familjen. Men så hade det varit i något år tillbaka och de hade trott vid ett par tillfällen tidigare att han skulle lämna, men jag hade sagt nej varje gång - men inte då... då sa jag att nu har han somnat det var ca en timme sen... o det stämde. Inte för att mamma eller pappa sa något till mig om det, inte heller frågade mig hur jag visste det - de var bara tysta om det. Det gjorde med ont... för det kändes som de bara negligerade mig.
När man sen blev lite äldre så var det ofta samma sak med vännerna - de trodde bara att man hittade på saker, ljög och överdrev eller hade fått information från någon annan. Jag kunde sällan eller aldrig säga något för risken fanns att någon i deras närhet fick på f*n om att de skvallrat eller något, även om det inte var exakt samma sak eller så... okunnighet var det ju oftast.
Detta gjorde att man inte hade någon att prata med, ingen som informerade att vissa saker jag gick igenom var helt normalt när man hade ett sjätte sinne, ingen som stöttade mig när det blev för mycket - och det var jobbigt. Det fick mig att känna mig enormt ensam, annorlunda och konstig - det är inga bra saker för en tjej under uppväxttiden - det har en tendens att få en att inte orka mer... så även med mig.. men efter mycket om och men så sitter jag här idag.
Det var först efter jag gift mig som jag "hittade" någon att prata med om allt som hade med sjätte sinnet att göra - det var skönt... Men det skriver jag om vid ett annat tillfälle.
Ljus o Kärlek till er alla //K